Så arg så jag kokar, minst sagt

Gud, jag är så arg att jag kokar.

Majas träning har ju kört igång igen för säsongen, och en av träningarna är på fredagar, alltså på Ks tid. Så jag messade honom för att påminna honom om det, plus vad hon behöver på träningarna, men se han vägrar att köpa skor på henne att ha på träningarna. Varför? Samma ursäkt som alltid; han betalar ju underhåll. Samma ursäkt han alltså kört med i sex år. Jag har köpt allt de behöver här, vilket det är tänkt är precis vad underhållet ska gå till, vad de behöver när de är här hos mig som boendeförälder. Inte vad han behöver när de är hos honom. Det är ju befängt, att han skulle betala underhåll till mig för att jag ska se till att de har allt de behöver när de är hos honom, då hade han ju inte behövt betala underhåll utan kunnat ta de pengarna för att se till att när de är hos honom har de vad de behöver.

Det är nämligen skillnad på underhållsbidrag och underhållsstöd. Underhållsstöd är det vi har och som går via försäkringskassan och som i regel är lägre än underhållsbidrag som man bestämmer gemensamt eller via domstol och som oftast är högre. Därför ska underhållsstöd också täcka mindre saker, eftersom det är lägre.

I sex år har jag tagit hand om precis allt, på existens minimum, utan att be honom om en enda krona. Jag har sett till att de har allt de behöver, och lite till, utan någon hjälp ifrån honom, på något sätt. Jag har betalar för allt, på existens minimum. Jag har suttit på bup  med Maja en gång i veckan i flera månader på grund av honom. Jag har suttit i skolan och diskuterat hur min son blir mobbad, utan att han behagade att komma. Jag har suttit på habiliteringen och diskuterat Leos diagnos utan honom. Jag har suttit på hur många utvecklingssamtal som helst, utan honom. Jag har varit till vårdcentralen och akuten utan honom. Jag har suttit på matcher och cuper utan honom, för att han inte behagat dyka upp. Jag har tagit barnen till tandläkaren utan att han följt med, eller ens brytt sig om att fråga hur det gått. Jag har betalat allt, även sånt jag inte har haft nån nytta av. Jag betalade Majas öppna förskola i flera terminer trots att det bara var han som hade henne där och inte jag. Jag har betalat hennes medicin hon hade hos pappa men inte här. Varför? För att hon var tvungen att kunna ha de sakerna och han vägrade att betala både terminsavgift eller medicin.

I sex år har han duckat allt ansvar och vägrat att finnas där och ställa upp för sina barn, och när han inte kom på mötet sist, och inte behagade att ens höra av sig innan för att avboka, då var det droppen. Nu ska han inte slippa undan ansvar längre och jag täcker upp för honom. Inte en chans. I sex år har jag försökt få honom engagerad i sina barn. Jag har bönat och bett utan resultat. För honom är det helt enkelt inte viktigt. Han vill ha sina barn, så länge han faktiskt inte behöver ta någon form av ansvar för dem, det går ju inte för sig. Och under lång tid gömde han sig bakom att han inte hade vårdnaden. Men när han fick gemensam vårdnad, när jag frivilligt gav honom det i Tingsrätten, blev det nån skillnad? Inte då. Han har fortfarande inte tagit något ansvar.

Och när jag väl sätter ner foten, när jag äntligen, efter sex år, visar honom att nu slipper han inte undan att ta ansvar längre, jag vägrar att täcka upp för honom längre, att hitta ursäkter för att skydda honom gör jag bara inte mer, ja då går han i taket och allt är mitt fel. Seriöst?! Jag är den dumma här tydligen. Inte en chans, det går jag inte med på. Jag vet precis hur mycket jag gjort för mina barn, och jag vet precis hur lite han har gjort. Nej, nu är jag klar med honom, för gott. Ja, jag vet att han är pappa till två av mina barn, men eftersom vi har gemensam vårdnad behöver jag faktiskt inte upplysa honom om nånting längre. Som vårdnadshavare kan han själv ta reda på det, det är han i sin fulla rätt att göra. Jag vägrar att låta mig trampas på längre, och att mina barn hamnar i kläm och blir lidande för att han är den största egoisten som vandrar på denna jord där det bara är han som räknas. Sorry, så funkar det inte när man är förälder. Då är det bara barnen som räknas, och man själv hamnar på andraplats. Först ser man till att de har allt de behöver, både i form av materiella ting, och även själsligt. Att de mår bra, att de kan göra sånt de mår bra av att göra, att visa att man finns där för dem oavsett om det gäller ett möte i skolan för att diskutera hur vi kan lösa problemet med mobbing eller om det är att jubla högt för att nån gör mål i basket. Och fram tills att han börjar ta sitt ansvar som förälder så har jag inget att säga till honom. Men det lär väl flyga grisar utanför fönstret och helvetet fryser till is.

Kim

Felstavat, men så sant

(Visited 40 times, 1 visits today)

Inte så stillasittande som jag trodde

Som ett gammalt gift par

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge