I couldn’t care less

Gud vad trött jag var på jobbet igår. Jag var så trött att inget hjälpte. Hur mycket kaffe jag än drack så var jag mer sovande än vaken. Tack gode gud att vi har ett apotek runt hörnet. Jag smet dit och köpte koffeintabletter som faktiskt hjälpte. Jag blev piggare och eftermiddagen gick bra mycket snabbare än förmiddagen gjorde.

Jag har, i regel, världens bästa sambo. Något han faktiskt suger på är att när jag försöker prata med honom så blir han arg på en gång, vilket gör att det blir svårt att öppna sig. Och ett förhållande där man inte kan prata med varandra är inte speciellt bra. Och senast i söndags pratade vi om det. Om nån gjort nånting så backar han upp mig til 100%, det gör han absolut. Har han däremot gjort nånting så går han i taket direkt när jag säger nåt. Men han har sagt hela helgen att jag minsann kan prata med honom och att han kan hantera det.

Och igår var det dags igen. Jag skickade ett meddelande när jag var på jobbet om en sak jag tänkt på när det gäller honom. Vad händer? Jo, han går självklart i taket. Och sen gör han det han vet att jag hatar mest. Han vräker ur sig precis vad han tycker och tänker och när han sagt det vägrar han höra min sida om saken och totalt ignorerar mig. Han läser inte ens meddelandet jag skickade.

Så igår kväll när trollen lagt sig tog jag upp det. Då åker offerkoftan på. Då är det honom det är synd om! Varför? Jo det är ju så svårt att göra rätt när jag inte litar på honom. Jaha och? Att jag inte litar på att jag kan prata med honom har han ju bara sig själv att skylla för. Det är ju han som sett till att det blir så. Jag vet inte hur många chanser jag gett honom att bevisa att jag visst kan prata med honom men varje gång jag vänder mig till honom så går han i taket direkt. Då är det väl inte så konstigt att jag inte litar på att jag inte kan prata med honom. Men nästa gång, då skulle han ju göra rätt och inte bli arg. Guess what sweetie, det blir ingen nästa gång. Jag har lärt mig min läxa. Han går inte att prata med och han har fått sisådär en miljon chanser att bevisa att han ändrat sig, att jag kan prata med honom. Och varje gång är en repris av den förra.

Så vräker han ur sig att han finns ju där för mig. Eeeeh, jaså? Jag bad honom om en enda gång han helt osjälviskt funnits där för mig. När har han gjort nånting som är viktigt för mig som kanske inte är det för honom eller när han kanske inte velat men gjort det ändå för att det är viktigt för mig. Då blev han väldigt tyst. Sen sa han att han har ju faktiskt hjälpt till här hemma. Jaha, är det att finnas för nån, att han gör saker i sitt eget hem? Jag jobbar åtta timmar om dagen. Jag går upp klockan sex och sen är det full fart till runt halv åtta på kvällen medans han är hemma hela dagarna. Är det då för mycket begärt att han tar sin del av det som behövs att göras i hemmet? Det kallar inte jag att finnas där för någon. Och jag lägger ändå, trots att jag jobbar heltid, ner mer tid på hemmet än han gör genom att det är jag som tar hand om tvätt och matlagning. Och ja, jag vet att det är jag själv som valt att ta de sakerna, men faktum är ändå att jag lägger ner mest tid på hemmet trots att jag jobbar heltid och är hemifrån över åtta timmar om dagen. Då är det inte att osjälviskt finnas där för någon att man tar sin del av det som behövs göras hemma.

Och helt ärligt, så mycket är det inte han gör. Han bäddar, handlar och dammsuger. Jag kan räkna på ena handens fingrar när han gjort mer än så. Så det kallar jag inte att finnas där för någon.

Så när det var dags att sova tog jag min medicin, kröp ner under täcket, släckte lampan och somnade medans han var i badrummet och gjorde sig i ordning. Tror jag. Orkade faktiskt inte ta reda på om han gjorde sig i ordning eller om han gick ut i vardagsrummet och satte sig i soffan och pillade på mobilen. I couldn’t care less. I den här familjen har vi regeln att vi aldrig somnar osams men igår kunde jag inte brytt mig mindre. Att han först beter sig som ett pucko, och sen har mage att tycka synd om sig själv för det och att han vägrar ta något som helst ansvar för det och bara erkänna att han klantade till det. Nej då ska offerkoftan fram och det är ju så svårt för honom när jag inte litar på honom. Pfft!

(Visited 59 times, 1 visits today)

Uppehållet gör mig ingenting

Magsjuka, julfest och optikern

2 thoughts on “I couldn’t care less

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge