"> Kaoset som kallas för vårat liv -

Kaoset som kallas för vårat liv

Trodde jag på det själv, det jag skrev igår om att kaoset började lägga sig? Livet verkar se det som en utmaning och kasta in ännu mera kaos.

Fick ett meddelande igår, runt lunch eller så, från Maja om att Leo var på väg hem. Han ville inte vara hos pappa. Där började alarmklockan i mitt huvud att ringa. Förklaringen till att han inte ville det var enkel, pappa hade kommit hem full… Alla vet vad jag tycker om K men en sak jag alltid gillat sen det tog slut är just att han inte dricker. För när han börjar dricka kan han inte sluta. Han vet det och har då valt att inte dricka alls. När han då dricker är ett återfall inte heller långt borta, jag vet hur den här karusellen går.

Leo kommer hem, vi pratar. Messar samtidigt även med Maja. Och det visar sig att det var värre än jag trott. Det där återfallet hade redan skett för han var inte bara full när han kom hem, han var påverkad också. Och han hade försvunnit iväg i över en timma efter att han kommit hem, och kommit tillbaka ännu mera påverkad. Leo hade varit så rädd att han sovit med en kniv eller liknande för att kunna skydda sig om något skulle hända. Jag frågade varför han inte ringde mig, jag hade kommit direkt. Svaret krossade mitt hjärta. ”För att jag inte ville göra så mot pappa.” Älsklingen, som är så rädd att han lägger sig beväpnad skyddar alltså hellre sin pappa än sig själv. Så djupt går hans kärlek och så lojal mot sin pappa är han.

Om K är påverkad när barnen är där är det inte första gången under återfallet, då har det pågått under en längre tid. Och jag vet att jag måste prata med honom, men hade ingen aning om vad jag skulle säga. För jag var så ledsen och arg, för barnens skull. För att han gör så här mot dem ännu en gång. Trots att det var så länge sen sist vet jag hur mycket det fortfarande påverkar min älskade dotter. Skillnaden nu är att jag fick veta innan det som hände förra gången händer igen och det går som långt att han blir frihetsberövad. Och barnen är äldre och jag kan prata med dem på ett annat sätt och förklara. Men inte gör de mindre ont i dem för det. Fick till slut iväg ett meddelande i alla fall om att jag känner till hur det är, och vad som gäller från och med denna sekund.

Och just nu, när båda så förtvivlat behöver stödet från sin pappa. Leo, med allt som pågår i skolan, behöver extra mycket att pappa finns där och stöttar. Maja har sitt och behöver en pappa som är klar i huvudet och kan fatta rätt beslut när det gäller utredningar, behandlingar och mediciner. Och han är inte ens tillräckligt klar i huvudet för att fatta rätt beslut för sig själv. Jag vill bara gråta över hela situationen. Vad jag än tycker om K så är han barnens pappa, och de älskar och behöver honom. Och med all hans tidigare erfarenhet borde han veta att vid första tanken, första suget, så söker man hjälp. Annars är återfallet inte långt borta. Så nu blir det precis som förra gången. Han får inte träffa barnen förens han genomgått behandling och kan visa upp negativa urinprover. Han säger att han sökt hjälp, men är det nåt jag har lärt mig så är det att aldrig lita på en missbrukare som inte är ren.

Samtidigt så ringer rektorn från Leos skola. Nu har de en plan, och undrar om Leo kan komma till skolan idag tisdag. Jag blev ju så illa tvungen att förklara vad som hänt med K, och varför Leo inte kan komma till skolan. Rektorn sa direkt att om jag gick med på det kunde hon prata med kuratorn och se om han hade tid för ett hembesök. Eftersom de har som policy att aldrig göra ett hembesök ensam, ur säkerhetssynpunkt, kunde även en ur deras trygghetsteam följa med i såna fall, och då blir det den killen som ska se till att det är tryggt för Leo på raster och mellan lektioner. Absolut, det är jag helt för.

Snälla Kalle kom över för att hålla mig och Leo sällskap. Jag behövde det. Det här med K blev droppen för vad jag orkar med. Pratade även med mamma typ tre gånger, fick gråta av mig lite under tiden. Pratade även med kusinen. Kalle stannade kvar och åt med oss och kollade lite Big Bang Theory. När Leo hoppade i badet åkte Kalle hem. Jag tog min medicin som en duktig flicka för att komma i säng tidigt.

Självklart vabbar jag idag, kan inte lämna Leo ensam efter det som hände. Problemet är ju att jag är uppe i antal dagar man får vabba utan sjukintyg. Så sätta alarmet på ringning och upp tidigt för att ringa vårdcentralen. De är moderna och sjukintyg fixar man via videosamtal. Skönt, då slipper jag ge mig iväg. Laddar ner appen. De har öppet 16:15- 17:00. Alltså hade jag gått upp tidigt helt onödan. Och kaffet var redan klart så kunde ju inte gå och lägga mig igen.

Så dagens plan är troligtvis hembesök av kurator och trygghetsteam. Handla, tvätta och sånt som måste göras. Har videosamtalet med läkaren i eftermiddag. Sen har jag nog inga mer samtal jag måste ringa. Vilket jag ändå inte hade orkat. Jag har knappt sovit inatt. Tusen tankar för i huvudet och tusen tankar i kroppen. Och om det är så här för mig, hur är det då inte för trollen? Båda sover i alla fall vilket är bra. Själv ska jag ta en mugg kaffe till och samla ork till dagen.

 

(Visited 122 times, 1 visits today)

2 svar

  1. Har ingen aning om vad han går på, MEN känner tyvärr alltför väl igen att ha rädda barn som inte vill/vågar vara hos en pappa som är påverkad.. tillika som de inte vågar ”göra illa/svika/lämna” sin pappa..

    I vårt fall var det allt han kunde få tag på, allt som gjorde att det snurrade, oftast olika droger blandat med piller.. sen kunde han ringa barnen, ingen skillnad om de var där eller ej, för att berätta hurudan usel mamma de har och att han inte orkar/vill vara pappa.. om de inte lyssnade hotade han med självmord.. vilket han försökte med insulin upprepade gånger..

    Vi (jag, min sambo + min mamma) kämpade som djur för att barnen skulle känna sig trygga. Vi pratade om allt, ingen skillnad vad klockan var fick/får de ringa/messa mig och jag svarar.

    Psykolog/samtalshjälp är något jag kan rekommendera. Finns garanterat sånt barnen behöver få ut och inte kan/vågar/vill göra dig mera ledsen..

    Idag har jag stora barn, sonen blir snart 20år och dottern blev 18år förra veckan..
    De träffar sin far ytterst sällan, de vill helt enkelt inte och jag tvingar inte mer..

    Stor kram! Lita på din magkänsla så kommer du rätt!

    1. Jo, samtalsstöd finns för båda barnen. Och jag gör även allt jag kan för att barnen ska veta att jag alltid finns här oavsett vad klockan är och vad det än gäller.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Om mig

Kontakt: lilithsblogg@gmail.com

40 år gammal (holy crap) 3barnsmamma. Läser en hel del. Älskar Linkin Park, färgen rosa och tatueringar. Jobbar som administrativ assistent åt Eskilstuna Kommun.

De andra

Rasmus är 22 år och har flyttat hemifrån. Är gift med JO. Pluggar på högskolan om dagarna.

Maja är 15 år och går i nionde klass. Fritiden tillbringar hon helst med att läsa, hon är en riktig bokmal precis som sin mamma. Xbox och dator är också populärt. Är även engagerad i Ung Vänster, till sin mammas glädje.

Leo är 13 år och går i sjunde klass. Det bästa han vet är att titta på Youtube. Han är en riktig mammagris som älskar att kramas. Är en riktig pratkvarn. Har diagnosen Asperger och är en riktig liten professor ibland.

Kalle är den bästa vännen man kan ha. Vi har känt varandra i över 20 år, och jag tröttnar aldrig på att umgås med honom. Han kan få mig att le med bara några ord och finns alltid där när man behöver honom. En riktig ängel.

Bli en stalker

concrete_twitterconcrete_facebookconcrete_emailconcrete_youtubeconcrete_instagramconcrete_heart
Translate the blog
EnglishFrenchGermanItalianPortugueseRussianSpanish
Kategorier
Tidigare svammel

2020 Reading Challenge

2020 Reading Challenge
Lilith has read 0 books toward her goal of 30 books.
hide

Läser för tillfället


goodreads.com