Advertisements

Inte hanns det med någon powerwalk igår inte. För det första kom storhandlingen för sent, igen. Sen tog det ju sin lilla tid att packa upp allt och få i ordning. Nu tror jag inte att vi skulle få plats med en tandpetare i frysen. När den var klar stack jag och Kalle iväg för lite shopping. Först köpte jag en skaftdammsugare. Jag har ju saknat att ha en. Så smidigt att bara ta fram när det behövs. Jag dammsög ju mycket oftare när jag hade än sån än nu när jag måste släpa fram min stora.

Sen drog vi till lager 157. Jag behöver lite mer kläder till jobbet så varför inte passa på nu? Jag provade, och provade och provade. Slutresultatet blev ett par byxor i fejkat skinn, en topp som jag nog inte får ha på jobbet om jag inte har linne under för att den är lite för genomskinlig och ett fem-pack strumpor eftersom mina magiskt försvinner här hemma hela tiden. Det mesta var för stort oavsett storlek. Passade byxorna som ett mirakel i midjan var de alldeles för lång i benen. Jag testade även några klänningar men de var som tält oavsett storlek. Men till höst blir det nog en tur dit igen för lite varmare tröjor. Kände ingen lust nu att spendera pengar på hoodies som bara kommer att bli liggandes tills typ september.

Sista stoppet var Ica vid mig för att komplettera sånt som var slut vid storhandlingen, eller sånt jag hade köpt fel av, vilket var tre grejer. Sen var det äntligen dags att åka hem igen. Kalle hjälpte mig att bära upp allt och han tog de tre sakerna jag köpt fel och så var alla nöjda och glada.

Det här med jobbiga samtal tar ju liksom aldrig slut. Igår, precis när jag kommit hem, fick jag ett till. Eller ja, det var ju inte själva samtalet som var jobbigt. Det var mest överraskande men kan sluta i något positivt. Det var dock alla tankar som kom som var jobbiga. De lyckas jag ju, oftast, förpassa till någonstans långt bak i huvudet som bara tittar fram då och då. Som vid såna här tillfällen. Det är ju inte såhär jag vill att det ska vara!

Vaknade till nyheten att K blev häktad på förhandlingen igår, och ny förhandling kommer att hållas var 14e dag. Det var ju inte helt oväntat faktiskt, jag hade blivit mer förvånad om han inte blev det. Det jobbiga är ju att behöva berätta det för Leo, som tycker att K är den bästa pappan i världen och därför blir varje sån här nyhet som en chock för honom. Han hade ju aldrig kunnat vänta sig det. Personligen har jag ju bara väntat på det här ska ske, sen förra gången det hände. Och det vet jag fler som har. Så ännu en gång är det jag som måste leverera en dålig nyhet om K. Tänk om han nån gång bara hade kunnat sätta barnen framför vad han själv vill. Vad fan, han är ju snart 40. Nån gång är det väl fan dags att växa upp? Och vill han inte växa upp kan han ju sluta att yngla av sig till höger och vänster när han ändå inte har mer intresse för sina barn än att han är beredd att ge upp år med dem för att kunna göra som han själv vill.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.